Har tänkt SÅ länge att jag skulle starta en blogg, men har hittills bara gjort halvhjärtade försök.. Får se hur det blir.

Har alltid kännt en lättnad i att skriva av mig, reflektera över dagen, stunden, tiden... O jösses vad jag har behov av att skriva av mig. Livet är en hopplös bergochdalbana, inget varar för evigt och katten va trött jag är på att klamra mig fast vid allt som om det gällde livet, av rädsla för det okända.

Jag hade egentligen tänkt döpa bloggen till kära liv, men rädda ditt liv känns mer passande, för mitt liv, min tillvara verkar skoningslöst och obarmhärtigt våldsamt vara på väg till katastrofens brant.